Häftigt! Barn e så spontana

Vänligen Jane

Det var verkligen ett gulligt uttryck :)

Ja jag har en del som mina barn har sagt och jag ska berätta vad min ena son sa när han var 7 år.

Han hade sett en man i sitt rum som han beskrev väldigt klart och tydligt och ett par veckor senare åkte vi till min mamma i Mariefred. Sonen var ute på en äng och berättade sen när han kom in att han hade sett samma man där, sen sa han: Men mamma det är så konstigt för han står bara och tittar på mig men ingen annan och det känns som han hör mina tankar och tar över mina tankar. Hmmm telepati fick jag då förklara för honom :)

Vilken underbar berättelse Elisabeth! :-) Roligt att höra dessa små berättelser som barn delar med sig.

Någon annan som har något att berätta kanske

Tydligen skulle jag hålla tyst i denna tråden, för jag skrev ett inlägg i går och är 100 på att det kom med, men nu är det borta ….

Har så många historier om min fine son Rasmus - finns bild på godingen på min blogg!

En av dem var när han var sådär 5-6 år. Vi badade tillsammans och han skulle borsta min rygg. Plötsligt la han händerna på min rygg o sa:

-Men mamma!!!!! Hur tror du att du ska kunna höra änglarna nu????? Dina energier är ju - brrrrrrrrrrrrr, brrrrrrrrrrrrrrr, brrrrrrrrr - alldeles bråttomiga!

Vid ett annat bad frågade jag honom vad som fanns bortom stjärnorna, vi hade precis snackat om stjärnhimlen.

-Men det vet du väl!!!!! Där Gud och hans medhjälpare finns! Där vi var innan vi gick hit! Du gick först och när jag såg att ditt ljus tändes så gick jag ner också, för då visste jag att jag skulle komma. Fast det var ett väldans krångel innan jag fick komma ner!

Han visste inte då att jag först fick ett missfall, därefter beslutade vi oss för att vi inte skulle ha fler barn då jag blivit wiplashig i min nacke o var väldigt dålig. Vi hann inte sterilisering förrän Raz gjorde sin entre i min livmoder. Vi hade väldiga diskussioner om vi skulle behålla honom eller inte. Minns att jag sa till min dåvarande make - jag kan aldrig, aldrig någonsin ta bort honom. Det är Rasmus som kommer nu. Och min man hade ju verkligen bearbetat detta och tagit det beslutet - inga mer barn. Jag sa, då får vi skiljas då. Respekterar ditt beslut, men jag kan bara inte.

Tja, Raz kom och vilket litet kärleksmonster - så full av liv att man nästan fick spel ibland. Och så mycket naturlig andlighet han har. Finns hur många storys som helst om honom….

Vill bara tillägga; Barn har det här så naturligt, det gäller bara att man bemöter det så naturligt som möjligt och inte gör någon historia av det hela. Ni vet hur det är när ett barn gör något och alla skrattar, sekunden efter upprepar dom det hela medvetet för att få den där härliga uppmärksamheten igen. Så var varsamma med barnen och låt det inte flumma iväg.

En dam kom till Ramsbergsgården när jag jobbade som tolk där. Hon sa att hennes barn var så speciellt att det tagit 8 aliens som fick bära sonens själ genom byn när han skulle födas…. suck.

Mitt motto, som många av er vet är: Sunt bondförnuft!! Särskilt när man träder in i den här "övernaturliga" världen. Som jag förstås tycker är den naturliga……

#5 Inget inlägg är borttaget här så det kan inte ha kommit med. Skriv det gärna igen :)

Jag ville bara tala om att jag tycker det är så härligt att det visar sig att mina barn är så öppna och verkligen känner att det finns någontingt efter vår "lilla" vandring på planeten. Dom pratar så naturligt om detta och då har "snacket" här hemma inte kommit i gång på allvar förrän nu, när jag själv öppnat upp mig på ett annat sätt. Jag berättade om Forumträffen för mina barn och berättade vad vi hade gjort och hur underbart vi hade haft det. Jag berättade att jag hade fått prata med Mormor ( min Mamma ), efter någon dag kom min 9-åring till mig och sa….Mamma kan inte du hjälpa mig så att jag kan prata med dom döda, för jag har ju aldrig fått träffa Mormor. Hon gick bort när jag väntade honom. Kändes så härligt att det var så självklart för honom att hon finns med oss.

Min 13-åring är oerhört medial och har en stark intution. han har märkt en väldig aktivitet här sedan jag började bjuda in Andevärlden. Men han bara konstaterar det och bryr sig inte så mycket, han kommenterar i bland vad han känt. Vi har pratat om det och jag har sagt att är du intresserad när du blir äldre, kan du ju utveckla det. Men just nu har han inte tid att lägga energier på det. Han kommer i bland och ställer lite frågor när jag lägger Tarot, annars tyckte han mest att det va coolt att Mormor varit framme. Hon hade lite goda råd gällande min 13-åring, att han kan faktiskt plocka undan efter sig själv. Jag berättade det för honom att Mormor sagt att jag ska sluta plocka efter honom, han bara log ett illmarigt leende och jag såg att han tänkte, där satte du dit mig Mormor.

De stod varandra oerhört nära, han var bara 4 när hon gick bort, men hade mycket tankar under hennes sjukdomstid och höll henne ofta i handen. Han var med när vi följde henne över och sjöng för henne, när hon låg kvar hemma under dagen, efter sin död, så vi alla fick tid på oss att "prata" med henne. Så för honom är döden "naturlig".

#6 Herregud vilken fantastisk berättelse om din son. Tänk att han har kvar så mycket minnen sedan innan livet här. Jag ryser*

#8 Visst är det skönt att dem verkar ta det så naturligt vilket det ju faktiskt är!

Vilken Underbar tråd! *ler stort*. Barnen har en sådan fantastiskt naturlig medialitet om de bara får behålla den utan att vi vuxna förstör den för dem. Vi kan förstöra den på många sätt, ett sätt är just det som Trisha skriver om att vi gör det till något stort och märkvärdigt och då spårar det ur rätt fort för barnen. Tex, vi vet ju alla att barn ofta vill ha uppmärksamhet och om de får extra mycket uppmärksamhet när de berättar sådana här saker så börjar de överdriva och då spårar det ur. Så jag tycker det är viktigt att bara möta det naturligt och lyssna på dem utan att förstora upp något eller styra dem på nåt sätt.

Sen den vanligaste biten för de som inte är inne på de här bitarna alls är att man tystar barnen och att man talar om för dem att de bara fantiserar och att det är fult att ljuga. Så barnen skäms och håller tyst och stänger sakta men säkert av sin vackra naturliga kanal till andevärlden och därmed stänger de av en viktig del av sig själva, vilket är mycket sorgligt. Men väldigt vanligt.

En fin fin balansgång är viktig för att våra barn ska få fortsätta att vara naturliga hela och rena själar. Tack för att ni delar med er av era underbara historier. *ler stort*

Jag har haft lite problem på dagis med Tindra, för henne är det ju en så naturlig del att ha sin kontakt med andevärlden och för henne är det ju inget konstigt alls och inte för oss som lever med henne heller. Men vad säger man till dagispersonalen när de förundras över hennes otroliga fantasi….som de säger. De vet i och för sig vad jag jobbar med och de har säkert mycket de undrar över. Men jag tänker så här att det kommer när det är dax även för dem. Om det är dax. Vad vet jag.

Jag brukar bara le och säga ja hon har mycket fantasi och det tycker jag är bra. Har inte kommit på något bättre att säga faktiskt. Kanske ni kan komma med ett bra råd? Själv gick jag inte på dagis och när jag blev så stor så jag började skolan så hade mina föräldrar redan sett till att jag stängt av alla mina kanaler ordentligt. Pga. deras rädsla för mina upplevelser. Så jag lärde mig att hålla allt för mig själv och inte berätta något för någon tills jag blev vuxen och hittade rätt människor som förstod mig.

Föräldrar, dagispersonal och lärare borde veta mer om hur man ska ta hand om barns andlighet. Det vore väldigt bra, tycker jag, men vet att vi får vänta länge än….

Tills dess kan ju vi som vet lite vara andligt ljus för barnen som ser så väl vad vi pysslar med!!

När jag pratat med ungdomar som tagit sina liv så pratar dom alltid och väldigt eldigt om hur det är brist på förebilder. Vuxna som glittrar med ögonen, har spring i benen, vågar vara livspassionerade och i kontakt med sin själ. Sluta snacka och var istället. Och barnen ser ju det direkt.

För våra barn gör ju som vi gör, inte som vi säger. Uttjatat - visst - det gamla uttrycket. Men när ska vi fatta och börja LEVA så ungarna minns hur det är! Och att se o prata med de olika dimensionerna kommer nog snart vara mer regel än undantag, det går fort nu med den andliga utvecklingen.

Så varför finns inte vår själ med på schemana i skolan o lärarprogrammet? Varför finns inte det med som en självklarhet personlig utveckling och affirmationer? Så att barnen kan gå in i vuxenlivet med hela sig med sig.

Det här glöder jag för så in i vassen, så nu ska jag sluta skriva snart.

Vill först bara tillägga; så en bild på en liten fyraåring från England. Hon var då den yngsta man kände till som var diagnostiserad som deprimerad och hade fått seratoninhöjande medicin. Jag nästan kvävs inför hur vi behandlar våra barn och ungdomar, utifrån hur vi fullständigt ignorerar våra själar och bara kör på.

Åh, vad jag ser fram emot den andliga medvetandehöjandet!!!

Så barnen kan se att det är fint, det här livet!

#11 Det här med fantasi som du skrev om har jag också fått höra på dagis om min dotter. Fantasin är ju ett helt fenomenalt redskap som barn har som oftast är en koppling till det andliga. Det är ju oftast många vuxna som inte förstår att deras barn är mediala och swipp så stängs det av eftersom många inte lyssnar till barnen.
Det är ju därför som så många tror att dom inbillar sig eller fantiserar när dom får besök av andevärlden. Om vi ska fortsätta att utveckla och sprida andligheten så måste vi ju lyssna till barnen eller hur?!

Håller med dig Trisha om att jag hoppas dagis, skolor kan förstå att fantasin är ett bra redskap inte endast vad det gäller andlighet utan också en slags flykt från vardagen. Fler männsikor skulle också må bra av mer fantasi eller dagdrömmar då skulle säkert inte så många må dåligt i vårat samhälle som det ser ut nu. Lite tankar jag har…

Erika

Hej. Jag har säkert skrivet det tidigare.

Men när jag frågade vår dotter som var ungefär 9 år som hon ville vara hoss mormor när det skulle vara bergravning för gammelfarmor.

Ja du suckade hon bara. Sen talade hon till sin helt vrickade mammatt.

Jo du mamma. Förstår du. När man dör. Då åker själen direkt upp till himmelen, men kroppen man haft blir kvar här . Och det är kroppen vi skall gräva ner nu.Gamlafarfarmor har redan flyget upp till Gud.

Dessa klocka barn.

Naturligtvis skulle hon vara med på begravningen. Det var ingen diskussion  enligt henne.

I lördags (medan min 4 årig pojkes fördelsedagsfest) min 7 årig flicka kom ut från pojkens rum ock sa till mig att hon såg min mormor därinne med en bebis och en hund.  Hon sa att min mormor sa till henne att hon var min mormor och min flicka beskrivde hunden liknar min mormor hade  när jag var barn.  Min flicka visste inget om hunden innan.  Kanske barnet var min lilla bror.  Han gick bort vid 16 månders ålder.

Genom de senaste fem år har vi haft många upplevelser med min flicka och de har blivit mindre läskiga men inte mindre intressanta.

Hej alla! Såg att denna tråd var från i sommras men vill ändå lyfta upp den och säga att det var härliga historie ni berättat om era barn.

Min son som är 11 år nu har också upplevt nått! i våras berättar han att alltid när han ska somva så stryker någon på honom..petar på benet.Men bara försiktigt.

Hans dator har äver slagits på och även klockradion.

Mediet jag var hoss sa att min som har en skyddsande som finns hos honom .Han sitter vid hans säng varje natt.

Denne skyddsande vill vara hans vän och vill påpelka att han finns där..Han är rädd att min son ska skrämmas och därför så gör han sig till känna genom(just de saker jag berättat).

Detta sa hon utan att jag berättat något.. Härligt!

Vi har berättat det för honom.Han sa att han alltid kännt att det är någon vid honom..Men inte tänkt på att berätta det.Han kallar honom sin vän.

Åh, vilken gullig och intressnat tråd. '

Nu efteråt när barnen är större har jag förstått att de varit med om den del ( har inte tagit itu´med det andliga förrän avslutet med deras pappa)

Ofta ofta, så ofta att jag inte kan bortförklara det med Nattskräck osv……Lite av vad de gjorde var att peka och skrika på nåt som for runt i rummet då de vakande OCH mycket mer…

Min yngsta son  har det hänt mest runt ( och han vill fortfarande ha lampan tänd, trots att han är 12år)

På senare tid vill jag bla nämna en munk han sett typ 4 ggr!? Bla, utanför hans fönster, och sen bara ute, och bla en gång när han var på kalas i en annan by, då stod han bakom en tall och kikade ( OBS jag hade inte pratat med barnen om dessa ting)

Och sen har han pratat om att böcker och papper har ramlat ner, då ham legat iooch ska sova…. och har sett typ djur??? Och sen en  man in ën grön kostym, och han var mycket rödhårig i en page!? haha och med en slags pipskägg….

Ja, det är bara lite vad ennae gossen varit med om….

Den andre sonen misstänker är ännu närme det..mediala, eller vad man ska kalla det….Bla så sa han  att han drömt om att han såg undewrbart ljus, och att han ville dit, men blev stoppad av en massa skuggor vid sidan…

Ja, det var bara lite…*S*

Kankse kul för nån annan att läsa iaf…..

Vill berätta om en "kul" grej här hemma….

Vi har en lång ljusramp i hallen där lamporna sitter "på tråd". Förra hösten började lampan närmast dörren att blinka i tid o otid… det var ganska irreterande så jag bytte lampa i tron om att den andre var kass…. tji fick jag! det fortsatte att blinka, slockna osv… tänkte naturligtvis att det var glapp i kabeln. Men kom på ganska snart att det kan  det inte vara då de övriga borde bete sej konstigt med.

En kväll var lampan helgalen! Både jag o min man (som inte tror på det mediala) gapa i munnen på varann: men sluta blinka! vi vet att du är där! Barnen sov när detta hände…. det slutade blinka!

Efter ett tag var vi vana hela familjen att lampan var "knäpp" och det lät nog kul när hela familjen talade med den: gomorgon, kan du tända? jag ser inget eller tack. du kan släcka nu…

Lampan slutade blinka efter ett par veckor (o lyser än) men istället flyttade det in i min dotters rum.

Hon har en ca 1 meter hög "lilla kycklingen" på sitt rum.

Hon började prata med kycklingen, lekte med han, skällde på han….och bråkade med han. En dag hörde jag ett gallskrik från hennes rum: Mammaaaa! Farbrorn i kycklingen nyps!….. Sen började det… hon vaknade på nätterna,han väckte henne, ibland skrek hon, var rädd för farbron… vi pratade om hur hon skulle säga till farbrorn om han var "elak". och det gjorde hon ibland…och det hjälpte. Hon skrattade hysteriskt emellan åt för farbrorn va sååå rolig….

Skulle tagit ner kycklingen i källaren i början på sommaren då hon inte sagt något om farbrorn på ett tag… Jisses va arg hon blev!!! vilket liv! FARBRORN BOR DÄÄÄÄR!!! jag gav mej…. kycklingen fick vara kvar.

I måndags kväll kom hon: mamma…du kan ställa kycklingen i källaren nu… fabrorn har flyttat…..

Det festliga med alltihopa är att jag tror det var min farfar….och honom har hon bara träffat en handfull gånger som bebis…och hon har pekat ut han på kort..där är farbrorn juh!

Min dotter är nu 4,5 år så hon är ju inte stor precis…. detta är bara ett av många exempel på mitt lilla yrväders känslighet

Jag tänkte berätta om min son Peter när han var ca 9 år. Han och hans morfar stod varann väldigt nära. En kväll  lite innan jul,  när vi åt kvällsmat så utbrast Peter plötsligt, hysteriskt; Det blir ingen sommar! Det blir ingen sommar! Han var helt som galen och jätterädd och ledsen! Jag visste inte hur jag skulle hantera honom riktigt, utan tänkte att vi måste ta och köra in honom till sjukhuset, för det var omöjligt att lugna ner honom!

Men han lugnade ner sig tills slut, och då var han precis som vanligt igen. Vi förstod ingenting …..

Förrän någon vecka senare, då fick vi besked om att morfar hade galopperande cancer och hade ca 3 månader kvar att leva…

Måste berätta en till…..en liten tid efter att min man avlidit, detta var på sena våren, så var mina yngsta grabbar  (3 resp. 6 år gamla) ute och lekte på uppfarten. Jag gick ut och tittade till dom, och dom ritadade nånting i gruset. Då säger dom: titta mamma, vi har ritat en stege till pappa, så att han kan komma ner !…

Hehe gulligt:P