mina trollvänner
nu ska jag berätta om en tid i mitt liv, som jag ibland knappt vet själv längre om det bara var i min fantasi eller om det var på riktigt, men jag tror faktiskt att det var på riktigt,
Det började nog när jag var ca fem, sex år... jag hade ett favoritställe i skogen där jag ofta satt på en sten mitt i en glänta.. en ganska stor glänta. Det rann en bäck där också och ibland kunde jag se rådjuren komma fram och dricka och jag satt aldeles stilla på min sten. Vårt hus låg aldeles vid skogen så det var helt naturligt för mig att leka där.
En av gångerna då jag satt där på stenen fick jag se att nånting rörde sig vid foten av en stubbe aldeles bredvid stenen som jag satt på... Jag satt blickstilla för att inte skrämma det som jag trodde var kanske en ekorre eller nåt sånt litet.
Men då stod plötsligt två små exakt likadana troll där och bara tittade på mig. Jag stirrade tillbaka och vi var aldeles tysta...Båda hade svart rufsigt hår och nåt sorts kläder på sig. Tiden stod stilla, och plötsligt försvann de in under stubben... Jag gick fram och kikade in, men såg bara mörker.. såg ut som ett litet råtthål eller nåt. Jag sprang hem till mamma och syskonen och berättade att jag sett troll och alla sa ungefär att- tja, du har ju sån fantasi...
Jag återvände nästa dag och bara satt där och väntade...jag vet inte hur länge jag satt där men jag minns att jag tänkte... kom fram igen, snälla...
Plötsligt stod de där igen, och lite bakom dom stod det två ännu mindre troll, som också var exakt likadana fast med rött hår. De var ungefär lika stora som de där "lyckotrollen" som fanns när jag var liten. Den här gången pratade vi med varandra på nåt märkligt sätt. Inte med ord, men i tanken. De log, och jag sa att vi var vänner...Det var som om jag inte kunde andas... jag var lite rädd, men mest faschinerad.
Tiden gick och jag var ofta vid gläntan... vi kom aldrig så nära varandra.. kanske 1½ meter eller nåt. Men jag började ta med mig små saker ur mitt dockskåp, som jag lämnade där vid stubben innan jag gick hem. På nåt vis så kände jag också att det inte gick att berätta för nån om det här som jag upplevde...
Jag lekte såklart ofta med de andra barnen i kvarteret men det blev som en drog för mig att nästan varje dag gå dit och bara "dela tankar" med trollen. Det var en stor familj, och de föddes tydligen alltid två och två, för alla hade en tvilling. Och de var väldigt skygga och försiktiga. En gång tog jag med mig en kompis, men då kom de inte fram, så det gjorde jag inget mer sen. Mamma fortsatte att tro att jag fantiserade.
Snart hade jag lämnat både bord och stolar och små filtar och docksängar och frukt och knäckebröd och lite allt möjligt som jag kom på. Jag hade nästan alltid en present med mig till dom.
Men de fortsatte att vara skygga, men kom ofta fram och bara stod och "telepaterade" eller vad jag ska säga. Jag försökte få med dom hem, men dom var jätterädda för människor.
Under vintern såg jag dom inte en enda gång, men när sommaren kom, då var dom där. Detta blev min skatt mitt hemliga ställe, mina hemliga vänner i flera år. Jag ritade bara troll och jag lekte med troll (lyckotroll) under flera år fanns dom där..
Sen blev jag tonåring och fick andra intressen.. man insåg ju att man inte kan säga till folk att jag har några troll-vänner där borta i min glänta... Började intressera mig för killar och såsmåningom kändes nästan det där som en dröm bara. jag hade blivit så stor så jag insåg att "Det finns ju inga troll" punkt slut...
Många år senare, jag fick egna barn och berättade för dom om "mina troll" fast jag knappt visste själv om det var sant eller inte...
Men en gång träffade jag en kvinna mitt på stan, och hon haffade mig och sa att; du HAR DET... Din aura är enorm!! Är du kanske en Häxa?? En vit Häxa??
Hon frågade mig rakt ut om jag hade varit med om några övernaturliga saker, och jag berättade för henne om trollen och om en del andra underliga andliga upplevelser jag haft genom åren. Bland annat har jag kunnat se "andar" från andra sidan, och ibland sett in i framtiden. Jag berättade för henne hur trollen såg ut, och såna där små detaljer som att de hade sex fingrar istället för fem och att de alltid var tvillingar. Det var så skönt att prata med nån som trodde på mig.
Men sen har man ju försökt att smälta in och vara "normal" mamma under alla år, men titt som tätt blir jag påmind om att jag "har det" som hon sa... Jag har inte jobbat så aktivt med det, men blev helt faschinerad här nu när jag hittar den här sajten...
Snälla, är det fler än jag som sett troll?
Finns det troll?? Jag har aldrig sett några sen jag blev vuxen... Jag har varit tillbaka på platsen flera gånger, fast nu är det ett kalhygge där och jag har grävt med handen för att försöka hitta mina dockskåpsmöbler, men dom är borta... trollen också... varför? Är det för att min tro sviktar?? jag hade så gärna velat visa mina barn... Folk tror att jag skojar när jag berättar...
Men de fanns där... jag vet det...
